Astrid Anna Emilia Lindgren, född Ericsson den 14 november 1907 i Vimmerby landsförsamling i Småland, död 28 januari 2002 i Stockholm, var en svensk barnboks-, sångtext- och manusförfattare samt förlagsredaktör och opinionsbildare. Hon är känd över hela världen för sina barnböcker om bland andra Pippi Långstrump 1945, Barnen i Bullerbyn 1947, Karlsson på taket 1955, Madicken 1960, Emil i Lönneberga 1963, Saltkråkan 1964 och Bröderna Lejonhjärta 1973 samt Ronja Rövardotter 1981.
Beräknad siffra 2010 för försäljningen av böcker är 145 miljoner exemplar och de har översatts till 107 språk 2019. Många av Lindgrens böcker har filmatiserats - merparten är svenska spelfilmer. Återkommande i Lindgrens filmer är kompositören Georg Riedel, regissören Olle Hellbom och skådespelaren Allan Edwall. Det har även producerats några utländska filmer och animeringar av Lindgrens böcker och noveller.
Lindgren tilldelades ett stort antal nationella och internationella priser för sina böcker, bland annat Svenska Akademiens stora guldmedalj. Hon utsågs även till hedersdoktor vid Linköpings universitet, universitetet i Leicester och universitetet i Warszawa. Flera priser har även instiftats i hennes namn, där det främsta är Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne instiftat 2002 av Sveriges regering. Prissumman är på fem miljoner kronor, vilket gör det till världens största litteraturpris efter Nobelpriset i litteratur.
Lindgren var under senare delen av sitt liv också en betydande samhällsdebattör. I valrörelsen 1976 publicerades hennes novell Pomperipossa i Monismanien i Expressen. Hon ansåg där, att det var absurt, att egenföretagare kunde få betala mer i marginalskatt än de tjänade. Novellen fick stor uppmärksamhet och spridning. Regeringens bemötande av Lindgren när finansminister Gunnar Sträng först svarade, att Lindgren har djup okunskap i skattepolitikens irrgångar, för att senare erkänna att hon hade rätt i sak, anses ha varit en bidragande faktor till att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången på 40 år.
Hon engagerade sig även för barns rättigheter, mot kärnkraften och i Djurskyddskampanjen med ett flertal debattartiklar i Expressen.
Astrid Lindgren övertog Selma Lagerlöfs plats, som motiv på den svenska 20-kronorssedeln den 1 oktober 2015.
Astrid Lindgrens föräldrar arrendatorn Samuel August Ericsson 1875-1969 och Hanna, född Jonsson 1879-1961 gifte sig 1905 och bosatte sig på gården Näs, nära Vimmerby. År 1906 fick de sonen Gunnar 1906-74 och 1907 dottern Astrid. Familjen utökades senare med Stina 1911-2002 och Ingegerd 1916-97.
Astrid Lindgren fastnade tidigt för läsning och berättar, att hon ungefär fem år gammal fick höra en saga om Jätten Bam-Bam och feen Viribunda, läst av en granne Kristin. När Lindgren kunde läsa själv letade hon efter böcker att läsa, och hon minns den första egna boken om Snövit, med omslag av Jenny Nyström. Boken köptes genom småskollärarinnan, som före varje jul hade med sig material där barnen kunde läsa om vilka jultidningar och böcker, som gick att beställa.
Den 7 augusti 1914 började Astrid Lindgren i Vimmerbys småskola. Första dagen var hon rädd och grät, men i boken Astrid Lindgren - en levnadsteckning av Margareta Strömstedt berättar hon om hur hon kom över blygheten. Hon började 1917 på samrealskola där hennes lärare ofta läste hennes uppsatser högt för klassen. När hon var 13 år gammal, 1920, publicerades en av hennes uppsatser i Vimmerby Tidning. Lindgren tog realexamen med höga betyg.
Efter realexamen med bland annat A i modersmålet blev Lindgren korrekturläsare och skrev notiser och korta reportage på Vimmerby Tidning, för en månadslön på 60 kronor. Där arbetade hon i två år innan hon 1926 flyttade till Stockholm och lärde sig maskinskrivning och stenografi. Då väntade hon dock barn med den redan gifta chefredaktören Reinhold Blomberg 1877-1947 på Vimmerby Tidning. Han ville gifta sig med henne, men hon avstod och födde 1926 som ogift sonen Lars i Köpenhamn. Valet av Köpenhamn var för att undvika svenskt rättsväsende då hon eftersöktes i samband med att barnets far anklagats för äktenskapsbrott av sin hustru. Sonen Lars fick bo i fosterfamilj där under sina första år.
1929 fick hon en ny anställning på Kungliga Automobil Klubben, där hon mötte kontorschefen Sture Lindgren. År 1930 tillbringade hon en tid i Köpenhamn då sonen Lars fostermor blev sjuk. Han fick då flytta hem till Lindgrens barndomsgård Näs. År 1931 gifte hon sig med sin chef Sture Lindgren 1898-1952 och de fick en tvårumslägenhet. Hon fick möjlighet att ha hand om sin son och bli hemmafru. Sonen har i en intervju berättat att Hon var inte en sån där mamma som satt stilla i parken på en bänk och tittade på sina lekande barn. Hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var minst lika roligt som jag!. Dalagatan 46 i Stockholm, en trappa upp var Astrid Lindgrens bostad under drygt 60 år.
Den 21 maj 1934 föddes Astrid Lindgrens andra barn, Karin, som senare blev översättare. Familjen flyttade 1941 till lägenheten vid Dalagatan, med utsikt över Vasaparken, där Lindgren bodde till sin död. Somrarna tillbringades oftast i makens föräldrahem i Furusund. 1939 anställdes Astrid Lindgren som sekreterare till kriminologen Harry Söderman som under andra världskriget organiserade norska polistrupper i Sverige. De insikter i kriminalteknik som hon skaffade sig hos honom inspirerade henne till böckerna om Mästerdetektiven Blomkvist.
Lindgrens bror Gunnar Ericsson, som var djupt engagerad i Bondeförbundet, medverkade till att hon fick uppdragen att skriva julberättelser i tidningarna Landsbygdens jul och Stockholms-Tidningen. I hennes yrkeskarriär kan även nämnas att hon under andra världskriget i hemlighet arbetade på säkerhetstjänstens avdelning för brevcensur, där hon läste de inkallades brev.
Lindgren fick 1947 en deltidsanställning som förlagsredaktör och ansvarig för barnboksavdelningen på Raben och Sjögren. Där arbetade hon fram till 1970 då hon gick i pension.
1961 avled Astrid Lindgrens mor Hanna och åtta år senare fadern Samuel August. Hon skrev då en novell om sina föräldrar, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, som en följetong i tidningen Vi. Den utkom senare även som bok. Hon utgick från sin fars berättelser och kärleksbrev, som hon funnit i barndomshemmet. Samuel August förälskade sig i Hanna då hon bara var nio år och han var tretton.
I början av 1970-talet gick Lindgren i pension från bokförlaget Raben och Sjögren. Flera närstående avled, däribland brodern Gunnar.
Från år 1963 tills hon avgick 1993 var hon ledamot av Samfundet De Nio; stol 8 1963-73, stol 1, ordförande 1973-86 och stol 4 1986-93.
Lindgren mottog flera utmärkelser, bland annat Svenska Akademiens stora pris 1971. Enligt Lars Gyllensten var hon föreslagen att efterträda Pär Lagerkvist i Svenska Akademien efter dennes bortgång 1974, men förslaget fick ringa gehör hos akademiens ledamöter.
Hon gav sig även in i samhällsdebatten se nedan och detta fortsatte under 1980-talet då hon bland annat engagerade sig för djurs rättigheter. År 1986 dog sonen Lars. Astrid Lindgrens åttioårsdag 14 november 1987 firades på Göta Lejon i Stockholm. Under 1990-talet mottog hon fler utmärkelser. 1996 uppkallade Ryska vetenskapsakademin en asteroid efter henne 3204 Lindgren, något som fick henne att utbrista Hädanefter får ni kalla mig Asteroid Lindgren. Samma år som hon fyllde 90 år utnämndes hon till Årets svensk i världen, något som hon kunde uttala sig skämtsamt och en smula ironiskt om genom att påpeka sin skröplighet. Dalagatan 46 i Stockholm var Astrid Lindgrens hem mellan 1941 och 2002.
Den 28 januari 2002 avled Astrid Lindgren i sitt hem på Dalagatan i Vasastan i Stockholm, 94 år gammal. Hennes begravning ägde rum i Storkyrkan i Gamla stan. Bland gästerna fanns bland andra kung Carl XVI Gustaf med drottning Silvia och den övriga kungafamiljen, statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, riksdagens talman Birgitta Dahl, landshövdingen i Stockholms län Mats Hellström och kommunstyrelsens ordförande Carl Cederschiöld. Gudstjänsten leddes av Regina Karacsonyi. Dagens Nyheter beskrev ceremonin som det närmaste man kan komma en statsbegravning.
Astrid Lindgrens kista fördes genom Stockholm från Adolf Fredriks kyrka till Storkyrkan. Den svarta vagnen var av trä och hade lånats från Skärkinds kyrka. Bakom vagnen ledde en flicka en vit osadlad hingst, en gammal begravningssymbol vid kungliga begravningar. Kortegen eskorterades av ridande poliser och livdragoner från Kungliga Livgardet. För musiken i Storkyrkan svarade bland andra Adolf Fredriks musikklasser, som bland annat sjöng Idas sommarvisa. Tommy Körberg sjöng Fattig bonddräng ur filmen Emil i Lönneberga 1971. Melodin återkom sedan som improvisation på orgel när kistan bars ut. Ceremonin direktsändes i SVT2. Lindgren gravsattes i hemstaden Vimmerby.
Astrid Lindgren började skriva på 1940-talet. När Lindgrens dotter var sjuk i lunginflammation bad hon om att få höra en berättelse och när modern då frågade: Vad ska jag berätta? svarade hon Berätta om Pippi Långstrump! Hon hittade på det namnet just i det ögonblicket.
Berättelserna om Pippi uppskattades av både Lindgrens dotter och hennes kamrater, i flera år. Därför passade Lindgren på att skriva ner berättelserna om Pippi när hon var tvungen att vila i samband med en illa stukad fot. I maj 1944, när hon fyllde 10, fick dottern Karin ett renskrivet manuskript med berättelsen om Pippi.
Lindgren bestämde sig också för att skicka en kopia till ett förlag, trots att hon misstänkte att det skulle refuseras på grund av den figur som Pippi var. Hon skickade manuskriptet till Bonniers förlag, men refuserades av förläggaren Gerard Bonnier som många år senare erkände att han tyckte att boken var för kontroversiell och att han inte vågade ge ut den. Under tiden som hon väntade på besked skrev hon ännu en berättelse. Då blev det en flickbok, Britt-Mari lättar sitt hjärta. Detta manuskript sändes in till Raben och Sjögren som hade utlyst en tävling för flickböcker. Manuset fick andra pris och Lindgren gladdes åt vinsten. 1945 hade Raben och Sjögren en ny tävling och till denna skickade författaren in en omarbetad version av Pippi, där Pippi inte var lika elak och uppnosig. Det fick första pris.
Pippi blev ett genombrott för författaren och boken blev en succe julen 1945. 1946 hade förlaget en pristävling för detektivböcker för unga. Detta inspirerade Lindgren till att skriva Mästerdetektiven Blomkvist och den fick ett delat första pris. Det blev den sista tävlingen, men skrivandet fortsatte.
Författandet omfattar nästan 40 böcker, bilderböcker, några teaterpjäser och visor. Dessutom skrev Lindgren filmmanus, radio- och tv-serier. Andra tidiga böcker är de två böckerna om Bullerbyn, Alla vi barn i Bullerbyn 1947 och Mera om oss barn i Bullerbyn 1949. Första boken, Alla vi barn i Bullerbyn, skickades in till samma tävling som hon 1945 skickade in Pippi Långstrump-manuset till. Trots att Alla vi barn i Bullerbyn då inte vann något pris köpte Raben och Sjögren det för utgivning.
Ett flertal av Lindgrens böcker har filmatiserats och först ut var Mästerdetektiven Blomkvist 1947. 1950 tilldelades Astrid Lindgren Nils Holgersson-plaketten till Selma Lagerlöfs minne. Efter detta började hennes böcker att sälja i mångmiljonupplagor och översättas till många språk. Bland de mest kända figurerna kan nämnas Kalle Blomkvist 1951 Mio, min Mio 1954, Lillebror och Karlsson på taket 1955, Madicken 1960, Emil i Lönneberga 1963, Barnen på Saltkråkan 1964, Bröderna Lejonhjärta 1973 och Ronja rövardotter 1981.
Astrid Lindgren tilldelades 1958 H.C. Andersen-medaljen. Hon valdes 1963 in i Samfundet de nio, som första barnboksförfattare. 1970 gick Lindgren i pension från Raben och Sjögren och året efter mottog hon Svenska Akademins stora guldmedalj och Litteris et Artibus. Än idag upptäcker många nya barn Lindgrens böcker, och Pippi Långstrump är fortfarande en av de mest lånade böckerna på svenska bibliotek. Siffror från 2014 talar om att den världsomspännande försäljningen av böcker är ca 150 miljoner exemplar.
2019 räknades antalet översättningar till 107 språk och språkvarianter. Utöver detta finns första kapitlet av Ronja rövardotter på latin och Emil på Pitebondska publicerat i en tidning. Dessutom har Idas Sommarvisa översatts till transpiranto i Grönköpings Veckoblad. Fram till 1997 hade internationellt utkommit totalt 3 000 utgåvor, och globalt har hennes böcker sammanlagt sålt i cirka 165 miljoner exemplar. Många av hennes verk har översatts till engelska av översättaren Joan Tate.
Den första tyska översättningen som gavs ut var Pippi Långstrump 1949 på förlaget Verlag Friedrich Oetinger, men Pippi Långstrump hade tidigare översatts till danska, finska, norska och isländska. Oetinger grundades 1946, och 1949 var Friedrich Oetinger 1907-86 på besök i Stockholm för att träffa Gunnar Myrdal. I en bokhandel fick han höra talas om Pippi Långstrump och tog snabbt kontakt med förlaget för att skaffa sig utgivningsrätten på tyska. Då hade redan fem tyska förlag tackat nej när Raben och Sjögrens förlag hade försökt sälja Pippi Långstrump. Oetinger har gett ut alla hennes böcker i ungefär 20 miljoner exemplar. Tyskland är ett av de länder där Lindgren och hennes böcker fått störst uppmärksamhet, exempelvis bär 186 tyska skolor hennes namn. Den franska utgåvan av Pippi Långstrump som gavs ut 1951 av Hachette var dock inte särskilt bokstavstrogen gentemot författaren. I den utgåvan har förlaget tagit bort långa stycken och gjort om texten för att inte ta med sådant som ansågs vara anarkism och provokationer. En ny komplett översättning till franska kom först 1995.
1973 kom Emil i Lönneberga, Zozo la tornade på franska, men översättaren hade gjort om Emil till en läspande fransk bondpojke. Sedan mars 2008 finns dock Emil i en ny fransk översättning, trogen originalet alla tre Emil-böckerna kom ut samtidigt. Där har han dessutom döpts om och heter nu Emil även på franska. I Sovjetunionen har Lindgrens böcker getts ut i enorma upplagor. Särskilt populär har Karlsson på taket varit som översattes till ryska redan 1957. Den ryska översättningen var dock under all kritik: rar liten gumma översattes till sällsynt liten gumma och Flygande tunnan översattes till flygande ölfat. Astrid Lindgrens böcker har på ryska sålts i över 10 miljoner exemplar, och Karlsson på taket är så populär att dåvarande statsminister Ingvar Carlsson fick höra att han är fel Karlsson när han besökte Moskva. Det har skett många översättningar av hennes böcker.
Fyra tecknare har i huvudsak illustrerat Astrid Lindgrens verk: Ingrid Vang Nyman, som stod för teckningarna till böckerna om Pippi, Björn Berg, som illustrerade Emil-böckerna, Eric Palmquist, som tecknade böckerna om Rasmus liksom i senare upplagor av böckerna om Kalle Blomkvist, samt Ilon Wikland, som tecknade böckerna om Lotta, Karlsson på taket, Madicken, Saltkråkan, Nils Karlsson Pyssling undantaget äldre upplagor, Ronja, Mio, Bröderna Lejonhjärta samt novellsamlingen Sunnanäng. Bullerbybarnen och Kajsa Kavat har tolkats av såväl Vang Nyman som Wikland.
Utöver dessa fyra kom även ett antal illustratörer att teckna för enskilda böcker:
De äldre upplagorna av Nils Karlsson Pyssling och Kalle Blomkvist-trilogin tecknades av Eva Billow respektive Eva Laurell och Kerstin Thorvall. Marika Delin gjorde bilderna till novellen Assar Bubbla och Lindgrens fristående bilderböcker illustrerades av Ilon Wikland, Marit Törnqvist, Birgitta Nordenskjöld, Hans Arnold, Svend Otto S, Harald Wiberg, Lars Klinting, Pija Lindenbaum och Maria Nilsson Thore. Teckningarna till flickbokstrilogin om Kati gjordes av Margit Uppenberg Kati i Amerika och Kati i Italien och Maivor Persson Malm Kati i Paris, medan Britt-Mari lättar sitt hjärta illustrerades av Ulla Sundin-Wickman. Kerstin och jag saknar illustrationer.
Lindgrens medkänsla för samhällets utsatta framgår av hennes böcker. Bortsett från ett fåtal undantag höll hon sig dock undan från den offentliga debatten tills hon vid 70 års ålder deltog i debatten vid valrörelsen till riksdagsvalet 1976. Hon var själv övertygad socialdemokrat och röstade socialdemokratiskt från mitten av 1940-talet men reagerade starkt när hon upptäckte att hon som egenföretagare fick en sammanräknad marginalskatt på 102 procent i form av arbetsgivaravgift och inkomstskatt. I flera intervjuer berättade hon att hon med glädje betalar skatt, men att det i hennes fall hade gått till överdrift. Som kritik skrev hon den allegoriska Pomperipossa i Monismanien som parodierade den höga skattesatsen i Expressen. Sagan väckte stor uppmärksamhet och dåvarande finansminister Gunnar Sträng kommenterade den med: Artikeln är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup okunskap om skattepolitikens irrgångar. Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara. Lindgren svarade på kritiken i Expressen:
Ja, han säger att det begär vi inte att Astrid Lindgren ska klara, men jag begär att Gunnar Sträng ska klara det! Och jag tycker inte det verkar som att han räknar så stort mycket bättre än jag - det här som han påstår är felräknat det är i så fall Riksskatteverket som har räknat fel, för jag har siffrorna därifrån.
Det uppstod omfattande kritik mot skatteuttaget i Sverige, dels för själva utformningen av skattesystemet, dels som en reaktion från bemötande från Sträng och regeringen. Samma år förlorade den socialdemokratiska regeringen makten vid riksdagsvalet för första gången på 40 år. Sagan och debatten kring den blev en viktig del i valrörelsen 1976 och bedöms ha påverkat valresultatet.
Hon tog tydligt ställning mot kärnkraft inför omröstningen 1980 och skrev:
Detta land är inte till salu, det tillhör oss och våra barn och vi vill behålla det så att vi kan leva där. Dess sockel av granit ska inte proppas med radioaktivt avfall, som i alla evighet ska ligga där och hota ofödda generationer. Det som engagerade henne mest var dock barn- och djurskyddsfrågor. Hon skrev boken Min ko vill ha roligt tillsammans med veterinären Kristina Forslund och förde under tre års tid en djurskyddskampanj i Expressen. Den började via en debattartikel hon skrev 1985 i Dagens Nyheter. Där skrevs bland annat Kor och hagar behöver varandra, och vi behöver hagar och kor, friska kor, men så bra får det inte längre vara i Sverige.
Statsminister Ingvar Carlsson gav henne på åttioårsdagen en djurskyddslag, Lex Lindgren. Lindgren var först mycket glad över lagen, men beskrev den senare som fisig, då den inte höll det han utlovat. Engagemanget bidrog dock till ett uppmärksammande av djurskyddsfrågorna.
Då hon 1978 tilldelats tyska bokhandelns fredspris skrev hon talet Aldrig våld! Efter att ha läst det ville dock arrangörerna inte att hon skulle hålla det, eftersom hon jämförde våld i hemmen med våld i världen - något som ansågs kunna uppröra den tyska publiken. Lindgren menade att om man gav priset till en barnboksförfattare fick man räkna med att hon skulle utgå från barnkammaren, och om hon inte fick hålla talet skulle hon avstå från att komma. Talet hölls till slut. Sverige fick en ny lag mot barnaga året efter, så Lindgrens uttalande låg väl i tiden. Svenska institutet och Riksutställningar skapade 2003 de två utställningarna Trygghet och frihet - leken som kraftkälla inspirerat av Astrid Lindgren. De kommenterade också kopplingen: Det är naturligt att koppla Astrid Lindgren till frågor rörande barnens rättigheter i samhället. Hon förde fram barnens rättigheter 50 år före FN:s barnkonvention och 30 år före den svenska lagen mot barnaga.
Astrid Lindgren var medlem av den antiimperialistiska organisationen Folket i Bild Kulturfront.
Lindgren engagerade sig även djupt i flyktingfrågor, i och med utvisningen av familjen Sincari från Åsele. Bland annat betalade hon Rojda och Jinda Sincaris läkar- och biomedicinarestudier ur egen ficka.
Trots att Astrid Lindgren har beskrivits som agnostiker är några av hennes texter späckade med bibelallusioner, frälsar- och paradismyter samt religiösa livsfrågor, exempelvis berättelserna Mio min mio, Bröderna Lejonhjärta och Spelar min lind, sjunger min näktergal, och sångtexten Fattig bonddräng.
Den första boken om Pippi Långstrump fick mycket stor uppmärksamhet och i huvudsak goda recensioner. Exempelvis skrev recensenten Emmy Reventberg i Norrköpings Tidningar: En så frisk, originell och genomrolig barnbok som Pippi Långstrump har inte undertecknad läst på mycket länge och Dagens Nyheter skriver att:
Det är damen som gör vad som faller henne in, men man kan knappast oroa sig för att läsarna kommer att imitera henne, därtill är upptågen för befängda. Roligt får de emellertid, och Pippi är innanför galenskaperna så rar, att de kommer att tycka om henne också.
Ytterligare två böcker om Pippi gavs ut, Pippi Långstrump går ombord 1946 och Pippi Långstrump i Söderhavet 1948.
Eva Wahlström har i en avhandling från Göteborgs universitet visat att Astrid Lindgren tidigt inspirerats starkt av två tidigare barnboksförfattare, Karin Michaëlis och Ester Blenda Nordström. Deras huvudpersoner Bibi respektive Ann-Mari uppvisar både till språk och handling många paralleller till främst Pippi Långstrump, men även till Emil i Lönneberga. En av Wahlströms slutsatser är att Lindgren skall ses mer som en traditionalist än en förnyare i barnboksgenren.
Bettina Kümmerling-Meibauer från Tyskland innehar för närvarande 2011 Linneuniversitetets gästprofessur till Astrid Lindgrens minne. Kümmerling-Meibauer har bland annat ägnat studier åt fotografisamlingar från olika delar av Lindgrens liv.
5 februari 2010 talade gästprofessor Astrid Surmatz, den första som tillträdde ämbetet till Astrid Lindgrens minne, vid Linneuniversitetet om Astrid Lindgren, om förebilden Pippi Långstrump samt om entreprenörskapsandan i böckerna och i Vimmerby. Childhood research in literature, language and learning CHILLL är en forskargrupp vid just Linneuniveritetet som ägnar sig åt bland annat Astrid Lindgren-forskning. Mellan 18 och 20 september 2008 hölls en konferens i Växjö, Astrid Lindgren: Internationality and Intermediality. Fokus var på Lindgren i utländsk forskning.
Astrid Lindgrens berg är ett 55 meter högt berg i Hansta naturreservat i norra Stockholm. Sedan 1960-talet gjordes upprepade försök att bebygga trakten med bostadshus och centrumanläggning. På grund av protester skrinlades samtliga planer. En person som engagerade sig i kampanjen Rädda Hansta var Astrid Lindgren, efter henne uppkallades ett berg inne i naturreservatet med en minnessten som restes i maj 1989. Minnesstenen bär Lindgrens namnteckning och en kopparskylt med texten: Invigd den 21 maj 1989 som tack för Astrid Lindgrens stöd för Hanstas bevarande - Föreningen Rädda Järvafältet.
1 juni 2007 invigdes en Astrid Lindgren-staty utförd av konstnären Marie-Louise Ekman på Stora Torget i Vimmerby. Den 2 juni 2007 invigdes konstverket Källa Astrid av Berit Lindfeldt, avsett för Stortorget i Vimmerby, men som efter protester har placerats i trädgården på Astrid Lindgrens barndomsgård Näs. Detta efter beslut av Vimmerby kommun den 8 mars 2005.
Maja-Lisa Alexandersson har gjort en skulptur som är placerad i Tegnerlunden i Stockholm. Dessutom finns en skulptur av Herta Hillfon vid Filmstaden i Solna.
I april 2011 meddelade Sveriges Riksbank att en av de nya sedlar som planerades att ges ut från 2015-2016 kommer att prydas av ett porträtt av Astrid Lindgren. Hon, tillsammans med de övriga, valdes utifrån att ha fyllt kriterierna: att personerna ska ha haft sin verksamhet under 1900-talet, de ska ha en folklig förankring och gärna ett internationellt anseende. Dessutom ska de representera olika delar av Sverige. Astrid Lindgren och hennes hemlandskap Småland pryder den nya 20-kronorssedeln, som gavs ut 1 oktober 2015.
Samlingen med Astrid Lindgrens originalmanuskript i Kungliga Biblioteket blev 2005 uppsatt på Unescos världsminneslista.
Astrid Lindgrens hem, en lägenhet på fyra rum och kök på Dalagatan 46, är sedan november 2015 tillgänglig för besökande grupper i regi av Astrid Lindgrensällskapet. Lägenheten är bevarad i intakt skick sedan hennes död.
Astrid Lindgren-sällskapet bildades kort efter Astrid Lindgrens död, i maj 2002. Sällskapets syfte är bland annat att främja kunskapen och forskningen om författarinnan och hennes verk. Förutom ett medlemsblad som skickas ut fyra gånger om året, ger sällskapet också ut en skriftserie med texter om och av Lindgren. 2018 gjordes det en dansk-svensk biografisk film om Astrid Lindgrens barndom vid namn Unga Astrid.